Network Menu

SWEA Tunisien om den tunisiska revolutionen

”Allt var overkligt, samtidigt som storkarna och andra flyttfåglar trotsade flygförbudet över Libyen och våren kom även detta år.” Det skriver SWEA Tunisiens ordförande Christina Holmgren-Mejri om året som gått.

Catarina Meijri; Foto: PrivatOvisshet och rädsla blandat med framtidstro. Det har varit ett känslosamt och händelserikt år för Nordafrika.

Catarina Holmgren-Mejri, som arbetar inom turistbranschen och är ordförande för SWEA Tunisien, berättar om det omtumlande året – och vilka svårigheter SWEA-avdelningen stött på. Läs sedan också om föreningens utflykt till en vingård.

I december 2010 cirkulerade många rykten om oroligheter och missnöjesuttryck av olika slag. Vi är inte vana att delges incidenter av detta slag via nyhetssändningar – det har alltid skett via rykten och skvaller eller på senare tid via Facebook. Man kunde därför inte alltid vara säker på sanningshalten. Stämningen var spänd men inte många skulle ha kunnat tro att det till sist skulle gå så fort.

Januari var den jobbigaste tiden, speciellt efter 14 januari. Det var en tid fylld av våldsamheter, ovisshet, oro och rädsla. Märkligt nog blandades känslorna snart med optimism, framtidstro och förväntan.

Under februari och mars var det som att åka berg- och dalbana. Tidvis kändes allt fantastiskt, men det byttes snabbt till oro och frågor kring hur framtiden skulle komma att se ut. Allt var overkligt, samtidigt som storkarna och andra flyttfåglar trotsade flygförbudet över Libyen och våren kom även detta år.

Mitt i detta skulle vi i SWEA Tunisien hålla årsmöte och ta ställning till deltagande på världsmötet i Kuala Lumpur. Årsmöte höll vi – efter att ha rådfrågat allas vår stöttepelare Maude Vännman – uppdelat på tre orter (Sousse, Tunis och Hammamet).
Något VM kunde vi inte ta ställning till med vår ovissa framtid. Vi var därför tvungna att tacka nej trots generöst bifallna bidrag.

Att revolutionen i Libyen följde i Tunisiens spår i februari underlättade inte situationen. Alla dessa människor av skilda nationaliteter som strömmade in i landet. Många från de fattigaste länderna finns fortfarande kvar i tältläger i södra Tunisien. Så snart situationen tillåter, återvänder de till Libyen. Det kommer också många tunisier att göra.

Redan tidigare fanns stort behov av arbetskraft. Under kriget har stora delar av Libyen helt raserats och ska byggas upp. Så nu är behovet av arbetskraft större än någonsin. När läget stabiliseras kommer det att ge många positiva ”svallningar” i Tunisien.

Under kriget har Tunisien stöttat Libyen och även haft ekonomisk vinning av situationen. Alla libyska flyktingar har inte varit medellösa, tvärtom. Handel med guld har varit lukrativt i södra Tunisien. Många historier berättas om de fantastiska affärer som gjorts med libyer. Förutom pengar så har de tagit med sig allt guld de ägde, guldet sålde de när de kom till Tunisien.

Under sommaren hittade en av mina kollegor en plastkasse fylld med utländsk valuta som någon glömt i en av sofforna på hotell. Fina buntar direkt från banken…(pengarna lämnades till hotellet och hämtades så småningom av ägaren). Libyer som nådde upp till oss i Sousse, Hammamet och Tunis kunde betala för sig. De hyrde lägenheter eller tog in på hotell. Givetvis så konsumerade de också.

Aldrig har Sousse haft en så intensiv trafik – dygnet runt. Stökigt var det. Libyerna bryr sig ännu mindre om trafikregler. Varje dag var det ett äventyr att ta sig ner till kontoret och hem. Jag har aldrig någonsin upplevt denna variation av situationer. Innan denna sommar var de omöjliga och helt otänkbara, men nu har vi upplevt dem ”på riktigt”.

I Libyen fanns också stora behov av bland annat livsmedel. Många av behoven tillgodosågs av Tunisien. Lastbilarna gick, och går fortfarande, i skytteltrafik mellan länderna.

Tidvis har man varit tvungen att stoppa trafiken för att undvika varubrist hos oss. Den andra negativa sidan är att den stora efterfrågan på varor har medfört kraftiga prisökningar på många varor. Det uppskattas inte av tunisierna.

Under de första månaderna hade vi av och till problem med Ben Ali-anhängare. Ofta var det händelser som de stod bakom som var anledning till oro och ängslan i samhället.

Många civila och även uniformerade poliser fanns bland Ben Ali-anhängarna. Detta medförde att folket under den första tiden inte hade tilltro till polisen. Många polisstationer brändes ner och poliserna, även de som inte var på Ben Alis sida, valde att inte visa sig. Vi levde därför i ett ”laglöst” samhälle under en tid. Det var militären som fick se till att lagarna någorlunda efterlevdes.

Ben Ali hade under lång tid succesivt bantat det militära och byggt ut polismyndigheten, framförallt sin civila ”hemliga”, privata polisstyrka. Därför räckte inte alls militären till för att hålla ordning. De hade dessutom fullt jobb med att bevaka gränserna mot Algeriet och Libyen. Det var också militären som hade hand om logistiken i flyktinglägren i södra Tunisien vid gränsen till Libyen.

Tunisierna vet inte vad demokrati innebär. Aldrig någonsin har man i tunisisk skola fått läsa om demokrati. För de flesta betydde den nyvunna friheten och demokrati att alla gör som de vill. Vi skulle kalla det anarki. Strejker och demonstrationer lite hur som helst. Ibland visste man inte riktigt vad man demonstrerade mot eller för. Det blev tidvis knepigt och incidenterna var många.

Nu har man sakta börjat lära sig, men ännu är vägen lång. Under året har man i alla fall börjat utbilda medborgarna i demokrati och politik inför valet.

Press- och yttrandefrihet har definitivt snabbt blivit en del av samhället. Så fantastiskt att få vara med när tunisierna vaknar och talar om allt. Politik har man alltid galant undvikit och flutit över i ett annat ämne. Alla har varit helt införstådda med att det var tabu.

Sedan den 15 januari talar folk om allt, precis allt. I tv och press finns karikatyrer av politiker, givetvis presidentfamiljen och precis vem som helst, inga gränser.

Turistsäsongen kom igång sent. Brittiska marknaden startade först, redan i mars. Jag tror inte att någon turist då eller under hela denna säsong har känt något av den berg- och dalbana som vi som bor här känt.

Det har varit stökigt både i Sousse och Hammamet. Det har varit mycket folk i rörelse, framförallt många libyer.

Många tunisier har denna sommar kunnat kosta på sig en hotellsemester. Hotellen har haft gott om ledig plats och gått ut med specialpriser, vilket gjort det möjligt för tunisierna att unna sina familjer en semester på hotell.

Parallellt med detta har alla tidigare förbjudna politiska partier tillåtits. Vi har inte någon tradition med beslöjade kvinnor, till exempel burka, i Tunisien. Däremot finns de nya strömningarna. Och det är de ”täckta” ( ”hijab”) kvinnorna som kommit fram. Dessa välklädda damer har varit många på hotellen och i poolerna. De har speciella baddräkter (sydda i baddräktstyg) som består av byxor, tunika med långa ärmar och en slags kapuschong för att täcka huvudet.

En del av våra turister tyckte att det var märkligt men de flesta tyckte att det var kul att se dessa damer ivrigt åkande i vattenrutchkanorna. Det stämde inte riktigt med bilden av förtryckta, undangömda kvinnor.

Turistmyndigheterna, ONTT, gav hotellen tillstånd att sätta upp förbudsskyltar mot att bada med kläder. Ingen brydde sig. Ett tillfälle när direktören försökte få de tunisiska familjerna att förstå att de inte kunde bada påklädda höll på att sluta med att damerna knuffade honom i poolen.

Det var så mycket som Tunisien ”aldrig tidigare upplevt”. Man visste inte riktigt hur man skulle hantera många av dessa situationer.

Under detta år, i alla sammanhang, har man varit väldigt försiktig för att inte stöta sig med någon. Alla har kallat detta år ett parentesår, en början på väg till något nytt.

Till sist kom så dagen alla väntat på: valdagen, den 23 oktober 2011.
Det var fantastiskt att se alla så respektfullt köande, gamla som unga. Det var öppet 07.00-19.00. Köandet startade innan och vallokalerna fick hålla öppet några timmar extra så att alla skulle få rösta.

Allt avlöpte stilla och lugnt. Folk var stolta och rörda. För de flesta var det första gången de röstade. För alla var det första gången i ett fritt öppet val.

Det var fler än de som registerat sig som dök upp dagen D. Att räkna samman rösterna tog längre tid än man trott. Man var noga med att inte göra några misstag och tog sig därför den tid man behövde. Ett av partierna hade inte följt reglerna som satts upp. Detta skulle också noga utredas innan partiet ströks och rösterna ogiltigförklarades.

Klart var snart att det vinnade partiet var Ennahda, det islamitiska demokratiska partiet, som varit förbjudet under decennier. Slutresultatet var att av de de 217 stolar som finns i det konstituerande provisoriska parlamentet, så fick Ennahda 90 stolar.

Det finns ytterligare tre relativt stora partier, liberala demokratiska partier, som har 20-30 stolar var. Återstoden delas mellan en mängd små partier utan religiös anknytning.

Tiden har varit knapp och många har inte haft tid att sätta sig in i vad de olika politiska partierna står för. De flesta har inte några förkunskaper. När resultatet annonserades var inte alla nöjda. Många intellektuella såg det som ett nederlag att så många röster gått till Ennahda. Fast jag tror att de flesta har insett att det inte är en katastrof utan en ganska naturlig reaktion.

De som först var ute på fältet hos den enkle tunisiern var Ennahda. De satte genast igång med förberedelserna inför valet. Denna gång valde tunisierna det parti som stod allra längst bort från diktatorn Ben Ali, partiet som var förbjudet under den gamla regimen.

Partiets förankring i religionen, tror jag för många var en garanti för att man inte som Ben Ali skall koncentrera sig på egen vinning. De var dessutom de enda som visade intresse för den fattige lille tunisiern. Jag tror att valutgången, som den ser ut, var ofrånkomlig.

Allt vad som sagts från Ennahdas sida har varit uppmuntrande inför framtiden. De är inget extremt muslimskt parti. De vill att Tunisien skall vara ett öppet demokratiskt samhälle byggt på muslimska väderingar med respekt för andra religioner.

De ser på den kommande tiden som en utmaning när de skall upp till bevis. De är inte ensamma att ta beslut och kommer att ha ögonen på sig. Oppositionen finns där. Folket väntar sig förändring. Nu har man snabbt vant sig att ge uttryck för sina synpunkter och sitt missnöje. Ingen kommer längre undan såsom Ben Ali gjorde.

Folket har valt i ett fritt val. Hela året har en nervös, otålmodig väntan rått. Nu känns det faktiskt ännu mer hoppfullt och lugnt. Nu har vi kommit ur parentesen och börjat resan vidare.

För SWEA Tunisien har det varit ett frustrerande år. Vi har mest haft telefonkontakt och mindre, lokala, träffar. De aktiviteter vi försökt anordna har blivit avlysta i sista stund på grund av brist på säkerhet.

Årets första ”riktiga” gemensamma SWEA-aktivitet ägde rum den 12 november. Då möttes 19 medlemmar för en dag med historia och konsthantverk i Nabeul ute på CapBon-halvön. Inte så illa för en förening med 32 medlemmar!

Nu hoppas vi på ett 2012 med många spännande aktiviteter.

Text: Catarina Holmgren-Mejri, ordförande SWEA Tunisien
17 november 2011

Läs mer:
Om SWEA Tunisiens utflykt till en vingård >>>
Om kvinnornas roll i den tunisiska revolutionen >>>