Network Menu

Tomten, av Viktor Rydberg


<<< Tillbaka till dagens luckasida
<<< Till listan över alla luckasidor för 2015
<<< Tillbaka till sidan med alla ramsor


page1-438px-Jultomten1904.djvu

Tidningen ”Jultomten”. Utgiven av Svensk läraretidnings förlag 1904
[Public Domain via Wikimedia Commons]

Skapare av vår bild av tomten

Text: Mi Karlsson Bergkvist

Viktor Rydbergs dikt Tomten har blivit en symbol för vårt julfirande och en levande bild av den tomte som besöker oss på julafton. Från början syftade Rydberg främst till den mytologiska folktrotomte som beskyddar oss och ser till att djuren och gården har det bra. I dikten får vi följa hustomten på hans vandring genom den sovande gården och hur han ser till att allt står rätt till, samtidigt som han funderar över livet och dess beskaffenhet.

Dikten Tomten skrev Viktor Rydberg med största sannolikhet i Göteborg i januari 1881, vilken senare publicerades i Ny illustrerad tidning. Historien gör gällande att han fick inspiration till dikten när han tog en promenad i Slottsskogen och då använde hustruns rygg som hjälp för att skriva ner texten.

Ovanstående text är hämtat ur Veritas, Viktor Rydberg-sällskapets medlemstidskrift den 24 november 2008.

Resurser:

  • För den SWEA som vill introducera utländska vänner till den här klassikern i svensk litteratur finns en engelsk översättning i The North! To the North! : Five Swedish Poets of the Nineteenth Century (Southern Illinois University Press, 2001; se beskrivning på OLCL WorldCat).
  • Länk till information om boken The North! To the North!, som innehåller även engelska versionen av dikten.
  • För den som är nyfiken på att få veta mera om Viktor Rydberg finns Viktor Rydberg-sällskapet.
  • I Jönköping ligger Viktor Rydberg Museet där man kan lära sig om författarens liv och verk. Museet ger också en bild av det Jönköping som Viktor Rydberg verkade i.

Tomten av Viktor Rydberg

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning, 1881
källa: runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Tomtenisse av Anders Palovaara [CC by 2.0 via Flickr]

Tomtenisse av Anders Palovaara
[CC by 2.0 via Flickr]


Här kan du höra Torgny Lindgren läsa Tomten: